Archive, Conversation with

Conversation with Malina Abrahamsson

5 April 2024 Dagen

This conversation featured in the Swedish newspaper Dagen on 5 April 2024 (PDF here). See also my Notebook entry for 7 March, which describes the setting for the exchange.

Man skulle kunna tänka sig att en trappistmunk som har tillbringat stora delar av sitt liv i tystnad och kontemplation skulle vara allvarstyngd. Lite svår kanske. Men den norske biskopen Erik Varden ger ett öppet och lättsamt intryck. Nästan pojkaktigt.

Han är på Bjärka-Säby utanför Linköping för att tala inför 350 präster och pastorer om kyskhet. Hans nya bok, som kommer på svenska i höst, handlar om det. När han inledningstalar gör han det med oväntat mörk och melodisk stämma, blandar norskan med latin. Rätt som det är brister han ut i sång. Församlingen häpnar.

Lite senare frågar jag honom om sången, om han alltid har sjungit. – Nej, fram tills att jag började på universitetet hade jag aldrig sjungit. Jag råkade bara hamna bredvid en tjej på en grillfest som skulle på audition för en kör, och som bjöd med mig. Och sedan kom jag med i kören!

Blev du förvånad över att du

kunde sjunga så bra?

– Ja! säger Erik Varden och börjar skratta.

Det finns fler sådana tillfälligheter i Erik Vardens liv, ska det visa sig. Att han över huvud taget blev munk beskriver han som en tillfällighet. Men det utesluter inte att det också var Guds försyn.

Som barn var han inte alls intresserad av kristen tro. Hans föräldrar var kulturellt kristna, men gick inte i kyrkan. För Erik själv framstod kristendomen som ”en påse färdigproducerade svar på frågor som jag inte hade ställt”, och som fjortonåring deklarera- de han stolt att han såg sig som agnostiker.

Samtidigt var han en sökande människa, längtade efter koordinater i sitt liv. Först fann han dem i litteraturen. En farbror rekommenderade Herman Hesse och Karen Blixen. I bådas verk finns en dimension av religiöst sökande som attraherade Erik Varden, berättar han. Däremot såg han inte kopplingen till de etablerat kristna uttrycken.

Om litteraturen var vägen in i det existentiella sökandet var det musiken som skapade ett slags genombrott. Erik Vardens systers vän gick på musikhögskolan och var inne i en Mahlerfas. Själv kunde Erik ingenting om den tyske kompositören, men såg en skiva med hans uppståndelsesymfoni i en butik i Oslo och köpte den. Ensam i vardagsrummet fick han sedan höra musiken för första gången. I sin bok Allt som är värt att minnas (Silentium) beskriver han att händelsen förvandlade hans medvetande.

– Jag vill inte uttrycka det alltför dramatiskt, men det var något som brast inom mig. Något som jag upplevde både som en djup sårbarhet – och stor skönhet.

– I den stunden mötte jag något som var större än jag, något okänt. Jag fick en stark erfarenhet av att jag inte längre var ensam och att livet inte var förgäves. Det är en visshet som har hållit i sig sedan dess.

När Erik Varden sedan som sextonåring flyttade till Wales för att gå det internationella gymnasieprogrammet IB mötte han människor från många olika länder och religioner. Han lärde känna katoliker, men lockades främst till den buddhistiska medi- tationsgrupp som fanns på skolan. Varje år arrangerade de en veckolång vistelse på ett buddistiskt kloster. Året då Erik Varden skulle följa med visade det sig dock att klostret var stängt för renovering.

– Då började jag fundera på om det inte fanns några kristna kloster i närheten. Och det gjorde det! Så jag åkte dit en vecka, ensam.

Klostret hette Caldey Abbey och låg på en liten ö, inte större än att man kunde gå runt hela på fyrtio minuter.

– Klosterliv var en livsform jag inte visste någonting om, och dess absoluta anspråk framstod som ganska skrämmande, säger Erik Varden och berättar sedan hur förvånad han blev över att möta munkar som levt i samma kloster i femtio år.

Han erkänner att han funderade på om det verkligen var så det kristna livet skulle levas ut. Fanns det inte bättre sätt om man ville göra en insats för sina medmänniskor?

– Samtidigt tog jag starkt intryck av att möta män som hade insett något sant och som sedan tagit konsekvensen av den insikten – riskerat allt. Dessutom såg de ut att vara tillfreds.

En dag under sin vistelse tog Erik Varden en promenad och mötte en av de äldre bröderna. De stannade till inför varandra, pratade några minuter om vädret och gick sedan vidare. Men mötet skulle ändra hela Erik Vardens livsinriktning.

– Det var något med den mannen som lyste! Och jag upplevde att jag blev sedd.

– Därefter gick jag upp på mitt rum, satte mig på sängen, och tänkte: Jag anar inte vad det är den där mannen har, men det han har vill jag också ha.

Elva år senare trädde Erik Varden själv in i en orden och blev munk i Mount Saint Bernard Abbey i England. Det var efter att han först upptagits i Katolska kyr- kan, och sedan disputerat i teologi vid universitetet i Cambridge. Han kunde ha fått en lysande akademisk karriär, men valde i stället att gå in i ett trappistkloster och avlägga livslånga löften om kyskhet, fattigdom och lydnad. Han beskriver hela processen in i tron och vidare in i ordenslivet som osentimental. Han har aldrig haft några extatiska andliga upplevelser.

Har du aldrig upplevt Gud känslomässigt?

– Nej, inte i den meningen att jag har haft mystika erfarenheter, men en reell Gudsupplevelse berör människan i hennes helhet. Mitt sökande har en intellektuell dimension, en estetisk dimension och en relationell dimension. Men först och främst en kyrklig dimension. Det är erfarenheten att komma in i en gemenskap som är mer än en mänsklig gemenskap, som var det stora för mig.

I 20 år levde han i Mount Saint Bernard. Han var lycklig där, säger han. Men sedan bestämde påve Franciskus att Erik Varden skulle bli biskop i Trondheims katolska stift. Det innebar inte bara att han skulle bryta upp från klosterlivet, utan också flytta tillbaka till Norge efter 30 år utomlands.

– På många sätt var det djupt traumatiskt och utlöste en sorgereaktion som jag har fått arbeta mig igenom.

Han beskriver övergången till att bli biskop som att ”mista alla koordinater”. Han förlorade en livsform och en gemenskap som han var djupt förankrad i – och som han älskade. Dessutom var han abbot och hade ansvar för bröderna. Han brottades med känslan att svika dem, samtidigt som han ville vara trogen det lyd- nadslöfte som han gett kyrkan.

Nu har du varit biskop i fyra år. Hur känns det?

– Nu är jag lycklig även som biskop, säger Erik Varden och ler.

En del av sin tjänst kan han ägna åt skrivande. I sin förra bok, Allt som är värt att minnas (Silentium), skrev han om vägen ut ur ensamhet. Boken om kyskhet ser han som en fristående fortsättning.

– Kyskhet är ju ett ord som nästan blivit obrukbart i vår tid; nästan synonymt med frigid och rigid, och dessutom omgärdat av konflikter. Det har varit en personlig upptäcktsresa för mig att inse vad kyskhet egentligen handlar om.

I samband med att Erik Varden skulle träda in i klosterlivet, rasade flera övergreppsskandaler i Katolska kyrkan. Många medier lade också skulden på munkarnas löften om sexuell avhållsamhet, kallade dem orimliga. När Erik Varden vid ett tillfälle befann sig i Rom och bar sina ordenskläder kom en kvinna fram och spottade honom rakt i ansiktet.

– I mitt eget kloster hade det många år tidigare funnits en medbroder som begått övergrepp och som fått sona ett fängelsestraff. Det blev en offentlig affär och allt var väldigt smärtsamt.

– I takt med att fler sådana skandaler uppdagades kom det föreskrifter, som egentligen var väldigt goda föreskrifter, om gräns- sättning. Det kunde handla om att man inte skulle vara ensam med någon under 18 år till exempel. Och aldrig beröra en minderårig. Men i praktiken gjorde de att man hela tiden kände sig misstänkt för att göra något avskyvärt, som att vara besmittad. Det skapade en ängslighet hos bröderna.

Erik Varden berättar att en medbroder inte långt efteråt fick besök av sitt brorsbarns dotter, en flicka på sex år som kom spring- ande och ville hoppa upp i hans armar.

– Och då stod brodern där och tänkte: Vad gör jag nu?

I boken skriver du att du vill visa att kyskhet är något eftersträvansvärt och positivt. Är det så du har upplevt det i ditt eget liv?

– I allra högsta grad. Jag har mött, inte bara munkar och nunnor, utan även människor som är gifta eller lever i andra livsformer som inkarnerar ett kyskhetsideal.

Erik Varden, som talar fem språk och kan läsa ytterligare fyra, förklarar att ordet kysk kommer från latinets castus. Det handlar om mycket mer än bara sexualitet; det är snarare ett sätt att vara människa på, har med balans och integritet att göra.

– Ytterst handlar det om att övervinna splittringen i sig själv – och uppleva frihet, menar Erik Varden.

Du skriver att kyskhet är för alla. Hur kan ett kyskt liv se ut?

– Det handlar om att inte instrumentalisera andra människor – inte använda dem för sina egna syften eller sin egen njutning. Det handlar också om att våga rannsaka sig själv – sina begär, sår och svagheter och sedan ordna sina drifter mot ett mål. På så sätt kan man bli helgjuten som människa, leva helt i jämvikt med sig själv.

– Jag tror att det var just det jag såg i munken som jag mötte vid mitt allra första klosterbesök. Det var det som lockade mig att gå samma väg som han.

Nya Slottet, Bjärka Säby